Where would I be /E

Jag skrev här om dagen att jag är glad över att jag prioterat mig själv i mina beslut under 2016. Still am. Tanken har hängt kvar endel. Vad om. Om inte. Tänk. Om jag hade valt det istället? Jag tror vi alla är lite sådär? Att man gärna tänker och fantiserar om hur livet hade sett ut om man hade valt andra vägar att gå. Tagit ett steg i en annan riktning. 
 
Jag tänkte lite på 2017 också. Nyår. Hur åren springer iväg. Vi pratade även om jobb innan. Hur allting känns så långt borta fast det inte är det? Hur det kommer kännas som om vi bara knäppt med fingret och så helt plötsligt tar vi studenten? Det tar emot i mig att säga att jag är otroligt sugen på nästa år. Allting jag någonsin längtat efter är närmare än någonsin. För första gången kan vi ta oss ifrån Mohedas kvävande jävla luft. Vi kommer att få chansen att andas igen. Eller vadå igen? För första gången.
 
Jag är så himla taggad på att få börja leva lite. Få göra egna beslut. Få ta ansvar. Jag får rysningar av tanken av att rymma härifrån nu. Lämna varenda millimeter bakom mig. Jag dör hellre än att bli fast. Att fastna. som jag skrev för ett tag sen. Och som Caisa så fint formluerade det - snart behöver vi inte göra den där hemska resan hem. Åtminstone inte tillbaka hit. 
 
Allt detta får mig att känna att om jag skulle få mitt hjärta krossat på vägen så är det värt det. Då har man försökt. Jag vill försöka allt. Ge allt. Göra allt. 110%. Jag vill gråta, skrika av ilska, skratta så tårarna rinner. Så magmusklerna ger upp. Jag vill älska allt. Alla.  Jag vill känna allt. Vill inte gå miste om något. Hur ska man hinna, vart ska man börja. Med att få ordning på tankarna kanske? 
 
Jag vill vara 18 och naiv. Mer än vad jag redan är.