Ebba & Caisa

Idag har jag tänkt mycket på ambitioner här i livet. Vissa vill mycket, andra vill lite. Vissa vill allt medans andra vill inget. Jag är en av de som vill mycket, jag vill inte allt, men jag vill göra något. Jag kommer faktiskt inte nöja mig med ett halv bra jobb här hemma och bo i Småland resten av mitt liv. Vill inte ha en häst som går stadiga 1.10 på lokal nivå som jag är ute och tävlar lite ibland när det finns tid. Jag vill så mycket mer. 

 

Just idag har jag inga konkreta mål för vad jag vill. Jag är rädd för att sätta dem, för att få höra att det är omöjligt, att det är svårt och att det sedan inte är så bra som man trodde. Som att jag inte redan vet allt det där. Men det lockar mig, jag måste ju få prova. Få chansa, få satsa lite. Få göra fel, få misslyckas. Få göra rätt, få framgång. Jag vill låta alla de som säger att det är omöjligt få säga; vad va det jag sa! när jag misslyckas, för att sedan motbevisa dem när jag lyckas. För det kanske inte funkar fösta, andra, trejde eller 17e gången, men den 18e kanske det blir en riktig jävlar fullträff. Men det får inte alla vara med om, för det är inte alla som hänger i till gång nummer 18, eller 53 eller 341. Men jag vill så gärna göra det, jag vill ge det en chans. Jag vill satsa. 

 

Så därför ska jag nu återgå till mina saltapinnar med färskost och leta upp en halvvettig film på Viaplay, somna till den och vakna upp i mitt eget hus for the first time in forever. För vet ni va, jag är i Moheda once again. Ni vet det där stället där alla drömmar slår in, där alla människor vågar satsa och leva sina liv fullt ut i de dagdrömmar man hade som liten. Men tills morgondagen kommer, HADE!