one year ago /caisa

Idag, för exakt ett år sedan var det en helt vanlig lördag. Inga planer, bara stallet stod på schemat vilket kändes helt ok efter att ha flängt fram & tillbaka från skåne under det senaste halvåret & när jag inte befunnit mig där, varit uppbokad på 175 anda saker istället. Vaknar alldelles för tidigt (konsekvenserna av konstant stress lol) och får se att jag behöver hoppa in & hjälpa till på barnridningen. Suck. Det var den dagen jaha. Tutar upp till Lammhult på min kära mopped & börjar leda hästar med små (ganska irriterade, sorry not sorry) barn på ryggen. Tycker, helt ärligt, att det är pesten att gå där, speciellt när man vet att man gör det helt utan att varken jag eller BUS tjänar något på det. Men så i sista gruppen är den en liten tjej på 6 år som rider den största hästen som går barnridning (i detta fall, en d-ponny). Tar över att gå med henne när de ska börja trava eftersom Annie har benhinneinflamation. 
 
Jag vet inte om ni minns de där första travstegen man tog. Jag gör det inte. Men jag minns att det var svårt att rida lätt. Det var svårt att ha balans & jag är ganska säker på att jag tog ganska lång tid på mig innan jag fick någon kännsla överhuvudtaget för det här med att rida lätt. Men den här lilla tjejen, hon rider inte helt utan svårigheter, men hon är så lätt & mjuk. Hon gör det bra, riktigt bra. Hon försöker. Så hör hon Annie säga att hon gör det bra och skiner upp som solen. Alltså verkligen solen. När lektionen är klar så berättar också jag för henne hur otroligt duktig hon var & får veta att det är hennes fjärde lektion. Fjärde. Plus att det är första gången hon rider något större än en b-ponny. Fatta vilken känsla tjejen har? 
 
Men det viktiga här är inte vilken naturbegåvning hon är, utan hur genuint glad hon blev över att få höra att hon gjorde rätt, att hon gjorde något bra. Hur glad hon blev över att få leda in hästen själv i stallet. Lyckan när hon fick stå och borsta på hästen efteråt. Hur vi kunde få denna lilla tjejen att lysa bara genom att säga två meningar. Genom att låta henne göra själv. Det är så viktigt & så bra. Jag glömmer så ofta bort detta, hur glad man faktiskt blev när man fick höra sådant från de "stora tjejerna" på klubben, & så stolt & lycklig man fortfarande blir när man får höra sådant av någon som är bra mycket bättre än en själv, äldre, mer erfaren. Det är det som gör att man vill fortsätta, det ger så mycket hopp och framtidien, så mycket motivation till att kämpa. Att se hur långt man har kommit, det är så mycket viktigare än att se hur långt det är kvar. För det är alltid något kvar, vägen tar aldrig slut. Så se istället hur långt du har gått istället för att se hur långt du har kvar att gå. Var glad över att du har kommit så långt. Man ska inte blicka bakåt, I know, men det är viktigt att se hur långt man har kommit för att kunna fortsätta. 
 
& det är därför detta pubeliceras idag, ett helt år senare. För att påminna om hur långt jag har kommit på ett år, & för att påminna alla er om hur långt ni har kommit. För vi har också varit det lilla barnet på ridskolan som tyckte det var det häftigaste som fanns att få leda hästen själv. Eller att få trava själv utan att någon höll i hästen. Jag hoppas så innerligt att jag fortfarande kan stöta på den här tjejen på ridskolan & att jag kommer kunna se hur långt hon har kommit på bara ett år.