9/9/17

 
För 366 dagar sedan satte vi oss på ett öresundståg som skulle ta oss till köpenhamn. Från Köpenhamn tog vi oss till Reykjavik, sen därifrån till Newark Airport. Två veckor maxad med allt. Igår var det ett helt årsedan vi satte oss på det där tåget, något jag tänkt på hela veckan men också gjort mitt yttersta för att förtränga. Idag sitter jag inte på ett flyg över atlanten, idag sitter jag i en orange soffa i vårt gemensamma boende mitt i skogen (så mycket skog det nu är i skåne). De där två veckorna i storstaden gav så mycket, på alla sätt & vis. Att få uppleva allt det där ihop med Ebba, hur bra va inte det? Klyschigt, men jag är oändigt tacksam att det var henne jag gjorde den resan med, för jag tror att vi kan ge varandra, & har gett varandra så mycket, innan & efter hela den resan. Att hon ens erbjöd mig att hänga med (since Ebba är den med the connections) är guldvärt. Idag kan jag inte ta cyklen ner till henne & katterna, det känns lite konstigt att inte plannera in våra frukostmöte eller spontant dra på studentfest. En dag är vi nog där igen, men just nu är vi på egna resor, & idag är vi lite sentimentala & saknar det som var. 
 

Hur mår vi idag, Växjö? /e

Jag har haft en superhelg. Knökfull av jobb. Endast jobb, 12 timmar om dagen ca. Precis vad jag bad om vad jag ville. Att jobba inom resturang/bar är ju mestadels himla roligt - jätteroligt. Man får ju träffa så otroligt mycket människor, tacksamma så som arga innan jag hunnit säga hej. Men det är också charmen med jobbet. Mestadels tycker jag det är superkul. Men det hör egentligen inte till ämnet. Karl-Oskardagarna i sig är otroligt roligt för Växjö, man kallar det folkfest och minst sagt att det är. Otroligt mycket människor, Rix FM, det händer lite - vilket jag tror är bra för vilken stad/samhälle som helst. Verkligen.Så en OTROLIGT ELOGE till alla er som fixar ihop detta, alla som ställer upp. Som får det att leva vidare. Det behövs. OTROLIG ELOGE till alla som sedan sopar gatorna idag, eller till oss som stod fram till 4  inatt och sopade plastglas & vinflaskor i öltältet. Downside av yrket kanske?
 
Det jag vill komma fram till är att även om gatorna sopades idag på morgonen, även om K-O-dagarna nu bara blir ett minne och Växjö kommer tillbaka till sin samma gamla vardag så kan man inte sopa våldtäktsanmälningarna eller stand-up-komikerna som stod och skämtade om våld mot kvinnor på scenen i öltältet. 
 
Jag tycker allt är så bisarrt. Jag är inte ens arg. Mer ledsen idag, trött på hur vårt samhälle ser ut. Jag parkerade min bil på söder igår, 10 minuter att gå till stan kanske? 15 om man går sakta. Det fanns inte på tal att jag skulle gå själv till bilen klockan 04.30 när vi drog oss hemåt. Vilket jag absolut förstår att mina fina kollegor inte vill, även om jag själv gärna vill tro att inget skulle hända mig. Men vi pratade ändå på vägen till bilen om hur man allt för ofta, nästan alltid - går med nycklarna mellan fingrarna. Hur jag absolut inte får gå hem från klubben nu när jag flyttar in till stan, det är taxi som gäller hem eller stanna hemma helt enkelt. Men vi kom också fram till att som ung tjej idag är det inte ens säkert att jag kommer tryggt hem i en taxi? När jag sen kört hem Weronica och börjar rulla mot Moheda slog det verkligen mig hur sjukt det är.
 
Jag vill inte behöva knyta nycklarna i handen. NEJ. Jag vill kunna gå hem, med hörlurar i öronen och i kort kjol. Men let's face facts. Jag kan inte. 
Inte ens i vårt trygga, jävla Växjö.
 
Jag stod under eftermiddagen och lyssnade på stand-upkomikerna i Öltältet. Inte för att jag hade så mycket val kanske? Jag stod där, och tillslut stängde jag av öronen. Jag vill inte lyssna på medelåldersmän som drar sexistiska sämt om hur det är "bra att kvinnovåld inom familjen, i alla fall stannar inom famlijen". På medelåldersmän som står på scen, använder härskarteknik och skämt för skämt, sänker kvinnor till att vi är bäst i köket. När jag sen vid lunch, sovit några timmar i alla fall la mig och kollade igenom gårkvällens mystorys på snapchat. Onyktra vänner, härlig musik, vad som såg ut att vara roliga förfester och roliga utgångar (even tho allt på sociala medier ser roligt ut). Kom jag på mig själv hoppas att alla dem kom hem säkert inatt. Växjö hade även en öppen My Story för alla i området, där kryllade det av videos på Loreen och Hoffmaestro. Men även bilder tjejer la ut om hur äckliga ni i publikhavet är som drar en hand upp under kjolen. Inte nog med att jag inte kan gå hem själv under natten, eller kanske inte ens åka taxi säkert - i vårat, fina, underbara Växjö kan jag inte ens gå på en konsert utan att få händer på ställen jag absolut inte vill ha dem. 
 
Sist jag kollade var det 3 våldtäktsanmälningar denna helgen. Under Växjös underbara folkfest, tre stycken våldtäktsanmälningar. Ska vi ens då börja prata om mörkertalet? Hur många våldtäkter skedde egentligen på hemmafesten? Eller hur många kvinnor ligger idag i sängen med ångest upp över öronen, hur många står och försöker duscha av sig skammen - hur många vågar inte anmäla? För samhället har berättat för dem att de är deras eget fel. Deras eget fel att dem gick hem i lördagsnatt från Grace eller på morgonen och letade taxi hem från efterfesten, eller krogragget? 
 
Vi kan sopa gatorna hur mycket vi vill, vi kan fortsätta vardagen precis som vanligt. Som att inget hänt, trots att det händer hela tiden, även här. Ballongerna, konfettit, musiken försvinner. Men det gör inte det som hänt. Rena gator gör inte staden tryggare.
Hur många våldtäkter skedde egentligen, Växjö? Hur mår vi egentligen idag, Växjö? 
 
 

070817/c

 
Kan man fatta att det redan är augusti???? Hur snart börjar inte skolorna igen, hur snart kommer man att inse att det inte blir fler turer med 142-bussen för att ta sig till stan? Helt galet egentligen. Så mycket jag har att berätta, men så få ord kommer ned på skärmen. Har försökt att skriva om helgerna i GBG, om att jag har flyttat & att jag har nytt jobb. Om att jag lämnat Tuva hemma för nya äventyr (förhoppningsvis för båda två) & om hur jag packade ned hela mitt liv för ett annat. Kanske blir det ändrig på det ny, mitt nya hem erbjuder varken cykelavstånd till civilisation eller bil - haha, kan vi tänka oss snäppet mer ut i skogen än Moheda? ;) 
 
Lever dock loppan här ändå, hänger med barn, äter bär ur buskarna & snart äpplen från träden. Mockar bajs på morgonen & klappar hästar på eftermiddagen. Kör endel bil, svarar på mejl & allt däremellan. Bor i kollektiv med ett helt gäng nya, goa människor som antagligen kommer hänga här lika länge som jag. På ett sätt känns det lite som vi startar ett nytt liv tillsammans här vilket är en så konstig kännsla, men shit vad kul vi kommer ha. Håller er uppdaterade - nu ska jag slänga igen datorn & försöka bota huvudvärken jag antagligen fick för att jag missade morgonkaffet idag (??). Haregött, kram