Ebba & Caisa

mina kära klasskompisar har idag försökt hjälpa mig från att drunkna, det går sådär. behöver ta tag i det bara - det är ju bara att skriva? att ta sig genom skrivkramp är psykisktjobbigt, lika jobbigt med skolarbete som att ta sig genom den skrivkramp som råder även här. men vad kan jag mer göra än att försöka? 

 

Dagarna rullar annars väldigt fort, igår var jag - på vad jag hoppas blir - årets sista årsmöte. På lördag har vi kick-off med nya BUS & allt på den fronten känns superskoj, kul att man kan tänka på något annat mitt i skolstressen som ändå ger något vettigt. Det är kul, det behövs. För att förutom att hänga i stallet & på årsmöten försöker jag ta mig genom nobelpristagande böcker, förstå matten & samtidigt hinna med mig själv. Det är svårt, det är jobbigt & jag är världsbäst på att skjuta upp & förtränga. sanningen är - det gör det hela 100 gånger värre. & jag försöker, försöker göra det bättre men just nu tar det emot som fan. Vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur, runt, över, under eller genom det. På något sätt går det väll. Eller så kanske det inte gör det denna gången, denna gången kanske det skiter sig som fan. Inte vet jag - time will tell. Men tills dess ska jag försöka, försöka fixa det själv. typ. 

 

Idag hade jag behövt den där fina kompis att bara titta på mig. Inte säga något, bara vara där. Kanske vända om, va på dåligt humör eller bara va. Idag hade jag behövt ha henne här bara. Bara kunna vara - inte säga ett ord. Bara veta liksom. Det är nog det jag saknar mest av allt här i hela världen - just idag.