Lucky for you that's what I like /E

Idag fick jag hemlängtan för första gången sen vi kom hit. Vilket har varit hemskt. Vaknade i morse och efter ett samtal fick jag veta läget med Svante just nu, han kom in från hagen blockhalt igår och det skär i mamma-hjärtat. Kan inte göra mycket mer härifrån än vad jag kan göra hemifrån egentligen, men i dagsläget är verken jag eller mamma hemma så det blir ännu värre? Lucky us som har världens bästa Joanna som tar så fint om honom och Cai som pussar och kramar på honom lite. 
 
Förutom detta, som förstörde ca hela min lediga dag så ÄLSKAR jag detta. Samtidigt är liksom ångesten är upp över öronen över att åka hem. Vill inte. Vad händer ens hemma? Hemma kan man inte dricka öl varje dag i veckan? Nellie och jag har ätit frukost i t-shirt på balkongen och solat två gånger denna veckan. Har fått sinnessjukt mycket fräknar. 
 
Som om det faktiskt inte är nog!!! Så pratade jag med Ia igår och fick veta att hon och Maja kommer hit nästa vecka!!! En vill ju bara gråta av lycka, finisarna tänkte bokstavligen överraska mig men det blev lite om och men så. Men som om det gör något!! Ska bli så satans kul. Snacka om att ha världens bästa vänner, älsklingarna<33
 
NU, ska jag söka jobb - verkligen det man vill göra här. KRAM
 

150217/c

 
veckan rullar på, mimmi har fyllt 19, wey<33 har nog aldrig träffat någon som hypeat så mycket över att fylla år, speciellt inte att fylla 19?? förstår mig inte på henne ibland. detta firades iaf med fika, present och en omgång av ullaredsspelet lol. den familjen är nog de första och sista jag kommer träffa som äger och faktiskt spelar det spelet. men det var en speciell upplevelse. annars då? väldigt oklart. vet inte riktigt vad som händer. händer det ens något egentligen? skolan och mimmi är det som tar upp all min vakna tid. annars sover jag, tar nässpray och dricker te. försöker planera min framtid. hur det går med det är det nog ingen som vet men - jag jobbar på det.

höll även på att dö idag. jag och kai var ute och gick på sjön. det var mysigt och så. gick bra fram tills vi insåg att isen höll på att spricka upp och vi kunde ramlat ner i vattnet. skriver iallafall in det på min nära-döden-upplevelse lista, som förövrigt är ganska tom än så länge. men det ska nog inte vara något problem med att fylla på den listan med ett och annat nu framöver;)
 
har kommit till insikt med saker gällande mig själv och min framtid. senaste tiden har varit en berg&dalbana utan dess like. samtidigt kanske det är så det ska vara nu i den här perioden av livet. det är bara en period också kan man ju notera. snart är det över och det var inte alls länge sen perioden började. det kanske är dags att reflektera lite över livet - utan att bli alltför deprimerad, om det nu är möjligt. men insiktet om mig själv - kom fram till att det är nog bra med förändring. jag behöver liksom inte vara samma person som jag varit hela mitt liv hittils. det är mer än okej att förändra sig själv. välbehvöligt i det här skedet av livet. kanske viktigare än någonsin egentligen, vad vet jag? det är verkligen inte så att jag kan påstå att jag har gjort någon förändring i mitt liv nu. men bara känslan av att jag både kan, kommer och faktiskt vill är ju ett steg på vägen. det var väl egentligen mimmi som fick mig att börja tänka på det här för någon dag sen. umgås man med någon som faktiskt har relativt vettiga åsikter eller iaf funderar över såna frågor gör att man själv börjar göra samma sak. eller det kanske bara är jag? 
 
 

090217/C

en sådan dag där man bara gjorde - & jag behövde inte ens fundera på hur vi skulle få hem båten, alltså en mycket bra dag på jobbet! 
 
Dagarna går fortare än jag hinner andas & att hänga med i tempot har jag gett upp för längesedan. Skriver alltid är jag inte hänger med, att allt bara springer & jag går efter, att jag inte vet vad jag vill eller vad jag gör. Men aldrig har jag varit så förvirrad som jag är nu. Påriktigt denna gången. Skolan förvirrar mig, jobbet förvirrar mig, studenten, sommaren, hösten, hästarna, mina kompisar. Allt är bara så jävla förvirrande & oklart. Jag vet inte längre vad jag vill, åt vilket håll jag vill eller ens borde gå åt. Istället blir jag sittandes & helt passiv. Gör inget åt det, tittar på medans allt blir värre. Det var tur att jag var i Eskilstuna i helgen - det gav mig ändå något hopp om att jag någon gång gjort något vettigt & att jag fortfarande kan göra det, ska bara hitta vägen tillbaka dit. & att hänga med alla där gav mig ändå en hint om vad det är jag vill, eller åtminstode har velat en gång i tiden. 
 
Från imorgon lunch fram till måndag morgon är min tid planerad för varje minut - & kanske är det bra. Behöver inte space för att andas eller tänka, även om det är precis vad jag behöver vill jag absolut inte ha det. Det är bättre att bara göra, bara få ett schema att följa, en lista som aldrig tar slut så man inte behöver tänka själv vad som ska stå på listan. Jag bara gör utan att tänka efter varför eller om jag ens vill. Det är skönt ibland - & även om det är lite så det känns inför helgen är det ändå roliga saker som står på listan. Jag ska jobba på båda mina jobb denna helgen - var ju en hel månad sedan sist så det ska bli skoj, jag ska gå på DUS årsmöte (vilket innebär dresscode kavaj & Teleborgslott - fancy) & sen avslutar vi helgen med bio. Så vem är jag att klaga egentligen. Klaga är dumt - det är ju bara att göra sakerna & gå vidare i livet. Hur svårt det än är. Nu ska jag bara börja leva som jag lär. ;)