Ebba & Caisa

Har väl helt allvarligt suttit här och försökt skriva sen jag kom hem från Italien, något annat än rent praktiskt vad som händer. Försökt samla tankarna lite. Men jag kan inte? Det går verkligen inte. Jag skriver, och skriver - antingen som blir det bara förbannat tråkigt eller alldeles för personligt. Så då raderar jag allt och lägger bort datorn. Känner mig rent allmänt lite hjärtekrossad över att jag tittat klart på OITNB och vet kanske inte riktigt vad jag ska göra med livet nu. Stockholm var gooold. Ed var magisk, precis som sist han var i swe. Det behövdes verkligen, komma iväg lite. Nu ska vi boka drinkbord, fira Nellie, överleva April månad. Bli stressade inför studenten (som jag förövrigt beställt hem några klänningar till nu, wiho<33). Det är typ inte ens långt dit? & så mycket ska vi hitta på innan? 

 

Dricker kaffe mest hela tiden, blandat med öl. Har jag officiellt blivit vuxen nu då? Rent praktiskt liksom. Vad som ännu finns i huvudet vill jag inte påstå är så vuxet. Men jag känner mig ändå mer vuxen än när jag började trean. Malta, Italien, praktiken i sig har fått en att växa upp. & det märks rent allmänt på mina prioteringar? Min "är detta verkligen värt min tid och energi?"-prioteringar har blivit förbannat bra, mest i praktiken dock, inte rent mentalt. Antingen har jag blivit en bitter och tråkig människa eller så är detta en del av att växa upp - men jag kan verkligen se mig själv sluta lägga energi på onödiga saker. Jag ifrågasätter mycket dock. Mycket mer. Så tankeverksamheten går fortfarande tungt, överanalyserna är väl något vi inte vuxit ifrån ännu. Det kanske kommer dete också? Fördelen med att ha en period där man medvetet är grym på att välja vart ens tid och energi blir lagd är ju också att man kan luta sig tillbaka och njuta av helvetet typ. 

Det händer endel liksom, saker ligger och pyr och är på gränsen till drama. Historier ändras hela tiden och ursäkter suger. Medvetandet om att något är sjukt fel rent moraliskt, finns där. Men tydligen gör vi det ändå. Så när man blir sådär "jag pallar verkligen inte bry mig". Så kan man verkligen poppa popcornen och se allt gå åt skogen? Låter hemskt. Jag är nog hemsk. Men det roar mig också lite. Så här är ju en sån del där jag blir 12 igen? Min vuxna sida är som bortblåst. Men vill folk göra fel som dem vet är som att bryta mot lagen, fast bara rent moraliskt - oskrivna regler - så låt dem. Jag anser väl mest att vi numera faktiskt är unga vuxna och borde veta bättre (sen säger jag ju inte att JAG faktiskt är det, det är bara i tanken liksom, borde). Vi borde kunna säga förlåt och vi borde kunna veta rätt och fel, utan att bli ifrågasatta. Sen inser jag också att jag vet människor som är över 65 och fortfarande beteer sig som femton. & då tappar jag hoppet lite, men hoppas att jag aldrig blir sån. Jag hoppas ypperligt att mamma kommer och skäller ut mig då så jag kan växa upp så småningom i alla fall. Japp. Detta blev lika luddigt som allt annat, och vi kan väl sammanställa allt egentligen med att jag bara har sjuk ångest över att växa upp. Japp. Vad gör man åt saken då? Inte fan vet jag.

 

Annars? Svante har börjat trava med ryttare. Är överfylld av energi och tycker det är superkul även om kalvarna KANSKE äter d-ponnyconnemaror. Speciellt gråa. Speciellt Svante, dem äter absolut Svante. Lol. Vi ska trava igång påriktigt nu, börja galoppera sen så ska vi börja hoppa och träna för Tina igen. Målet är ett grönt kort och en dressyrtävling så jag kan få klippa av stackarns man (han ser just nu ut som om ingen bryr sig om honom ungefär, men mamma tycker tydligen ovårdat är fint???). Vi gör ca 100-150 övergångar per uteritt på 30 minuter och ja, vi nötar övergångar. Han har blivit jättefin i skritt-halt halt-skritt. Så framsteg gör vi allt. Och fler ska det bli. KRAM