Ebba & Caisa - A penny for you thougts /E

Caisa la ju upp alla fina (tolkningsfråga) bilder på Chloé här om dagen. Passande nog när jag läste det inlägget hade jag själv suttit och grävt i MASSA gamla bilder och kommit över en och annan bild på Ali. Vad jag saknar honom. Svante är superrolig att jobba med, absolut. Men jag saknar verkligen våra race i skogen, dagar då verken han eller jag visste vad bromsen var för något (skämt o sido). Eller bara hur otroligt kul han alltid var att rida. Du fick precis vad du jobbade för och inte en krona mer. Gammal, definitivt en läromästare men samtidigt med personlighet. Drömmen skulle ju vara att ha både Svante och Ali samtidigt, en unghäst och en läromästare. Kombinationen hade ju varit oslagbar? Men jag är glad att jag fick ha honom den tiden vi hade honom, otroligt tacksam. Han har gjort 2016 till ett enklare år, trots att det varit ofantligt mycket motgångar. Så var Ali lite utav klippan i allt. Tack. <3

Bästis<3

Under första veckan här på Malta lärde jag mig mer om mig själv än vad jag gjort under alla mina 18 år. Det är läskigt, otäckt. Mina ben skadade och jag hade nog förmodligen kunnat gråta en skvätt. Det är dock nu skrämmande, att en helt främmande människa som jag egentligen inte känner: Vet mer om mig än vad mina närmaste vänner vet. Det är liksom ingen hemligthet att jag inte tycker om att prata med människor. Ytligt. Jag pratar och bablar på om saker som händer nu, om drama i skolan eller hur arg jag blev på Alma här om dagen. Om den där snubben på Grace eller bråk med x. Fine. Men jag gräver helst inte i saker som redan hänt. Saker som är långt borta nu. Dem sakerna kan få stanna där.
Lite lättsamt sådär, så är jag sjukt besviken på Panda da Pandas nya låtar. Han har talang, japp. Men detta känns så himla flummigt och bara. Nej, tack. Gör något vettigt av det du kan. Han har gjort så ofantligt mycket bättre. Kommer trots aldrig glömma Spegelen. Aldrig. Rakt in i hjärtat.

Samtidigt har jag tänkt endel på vad som hänt de senaste månaderna bara. Jag insåg här om dagen hur jag blev tveksam på om jag kan kalla vissa människor mina vänner längre? Jag började tveka på om jag hade hälsat på Ica eller inte. Vad jag skulle säga. Hur jag skulle förklara. Jag konstaterade samtidigt att jag trvis såhär. Det känns som om att under mina beslut under 2016 har jag prioterat mig själv. Tänkt på mig själv. & jag har nog behövt det. Det har nog varit lägligt. 15-åriga Ebba vet inte alltid vad som är rätt, det är tur man förändras.