Ebba & Caisa

Jag tänker bara bitter nog att faktiskt säga tanken som slagit mig de senaste veckorna : 2016 har hittils bara bjudit på motgångar. Jag säger inte att jag inte haft bra stunder under ett halvår. Men jag hade så höga förhoppningar på året som skulle komma. Allting kör ihop sig, och blir skit. Italien sket sig. Jobbet skiter sig (eller min inställning). Norge höll på att skita sig, jag har fortfarande det kvar. Bortsett från inställda resor och jobb så trycker jag i mig medicner, har ont konstant, sjukhuset har väl halvt blivit mitt andra hem. Är trött.

 

Hela 2016 har känt som ett jobbig natt. Ni vet när man inte kan sova och somnar man så handlar det om typ 20 minuter, max. Man sover fast sover ändå inte. Skolan känns bara jobbig. Ingenting är liksom kul, och stallet har varit de enda som motiverar mig. Där jag hämtar min kraft till att klara av resterande i vardagen. & nu, voliá. Ali är dålig och allting känns så jävla pissigt, jobbigt. Trögt. Segt. Tråkigt. Förjävligt rent ut sagt. 

 

Jag hoppas innerligt att det vänder nu. Jag ser så jävla mycket fram emot hösten, sommaren bjuder på jobb. Inte mer än så. Varenda krona som bara kan ska sparas och sen ska jag och Caisa fly landet. Vill gråta av tanken även om det känns som om man inte riktigt fattat att vi faktiskt har flygbiljetter nu. Dem ligger ju på mejlen och väntar på att bli utskrivna och använda. Jag längtar ihjäl mig till USA. Till Mathilda. Känns ju lite klysichgt men herre jävlar vad jag saknar henne sånnahär dagar. Ni som har era syskon i sovrummet bredvid kan ju njuta. Min sitter på andra sidan jordklotet typ. Inte ritkigt. Men det känns väl så. Nästan. Jag hade idag gett ganska mycket för att få bråka över vem som åt upp den sista chokladraden.

 

Håll tummar och tår med mig, snälla. Kan det vända nu.