detta/caisa
Fick den här kommentaren på detta inlägget som pubelicerades för ett litet tag sedan. Tyckte den var bra, jag tänkte & kom faktiskt fram till något. Så tänkte jag kunde dela med mig av min tanke & vad jag faktiskt kännde när jag läste detta.
"Det är det som är så fantastiskt med western världen. Än så länge så är den väldigt liten inom Sverige och alla som jag har träffat hartagit emot mig med öppna armar. Även de på elitnivå som har vunnit så många medaljer så jag inte kan räkna dem på mina fingrar. Senast igår fick jag en kommentar av en av Sveriges bästa att han kunde lära mig allt han kan, så länge jag själv vill. Vi bryr oss inte om vilken häst du har, hur dyr utrustning du har. Så länge du behandlar din häst schysst och är vänlig mot dina medmänniskor så är du alltid välkommen. Den engelska ridningen har skrämt mig sedan första gången jag satt på en häst och den skrämmer mig än idag. Vinna eller försvinna, nej inte i min värld..."
Detta är coolt. Att det finns en sida av ridsporten som ser ut såhär. Där häst & material inte spelar någon större roll. Att det viktigaste här är hur du behandlar & bemöter andra. Att man respekterar varandra som individer. & eftersom western är så pass "okänt" i Sverige så blir det väl så att det blir en mindre gemenskap, där alla vet vilka alla är & glappen mellan de på elitnivån & de som precis börjat är mindre än det som finns i den engelska ridsporten. Det är ju hur ballt som helst, att man kan träna för de som klassas som de bästa i landet, utan att man ska behöva vinna tävlingar & uppmärksamhet för att ens ha chansen att göra det (om man då självklart inte köper sig till det för pengar, den möjligheten har ju vissa också). Nu är jag ju inte speciellt insatt i western, & det finns ju en förklaring till det.
Ja, tittar man på den engelska ridsporten idag (hoppning & dressyr, främst hoppningen) så är det att vinna eller försvinna. I tävlingssamanhangen. Fixar du inte kvalet, då är du körd till det där mästerskapet, för det finns någon annan som kan ta din plats, någon som är bättre just nu. Så lite det krävs va? Ett litet misstag, en bom som föll eller en halvhalt som inte gick igenom. Där försvann platsen till finalen eller chansen att starta nästa mästerskap eller stora klass. Där missade du inbjudan till de största tävlingarna, bara för att bommen föll på sista hindret. Det är surt. & det kan bli ännu värre när man vet att de som vann kanske sitter på så fruktansvärt fina hästar, som kanske är köpta klara, medans du har ridit din häst/ponny från LC till MSV. Vad vet jag om de som tävlar på elitnivån, inte mycket egentligen, men själv skulle jag säga att det skulle nog svida lite när jag ser ryttaren med den där äckligt dyra hästen ta den blågula rosetten precis framför näsan på mig. Kanske bara för att jag inte hade råd att köpa en häst som den. Fast vad spelar det för roll, jag kanske ändå är bättre? Lite otur har ju alla.
Men till det jag ville komma till (vilket inte var hur mycket ekonomin spelar in i den här sporten, haha. Även om den har en alldelles för stor roll idag), är hur mycket jag ändå älskar sporten. Hur orättvis den än är. Hur illa den än kan se ut för utomstående. För det finns ju så mycket mer än det man ser. Ja, det är två minuter på en bana, ja det är att hoppa stora hinder eller rida avancerade dressyrrörelse. Ja, det har blivit extremt med all denna märkeshysteri & tävlingen om vem som har dyrast häst & flashigast lastbil. Men det är inte det som är det viktigaste för oss & det tror jag att alla vet om. För även om vi vill ha en fin lastbil, en häst som hoppar hus men kostar miljoner & den där kvalitetssadlen så är det inte det som är det viktigaste. Det viktigaste är fortfarande den där kännslan man får när det klickar, när det flyter. När det känns så lätt. När du & jag blir en. När det efter alla timmars slit & trimmande fungerar, felfritt. För den kännslan är oslagbar. & i mitt fall är denna kännslan när jag rider helt vanlig engelskridning, när jag får hoppa. För någon annan är denna kännslan när de rider western, kör, galopperar i skogen eller vad det nu kan vara. Men för mig skulle det inte vara samma sak, inte alls. Så därför väljer jag ändå att fortsätta med min sport, för det är den som får mig att känna så. För dig som istället har valt att satsta på trav, voltige, galopp, wester, körning eller vad som, du upplever inte alls samma sak när du rider vanlig engelskridning eller hoppar va? Precis samma sak för er då, som för mig när jag gör något annat. & jag tycker det är dags att vi slutar med att försöka påverka varanda till att förändra oss, för vi har samma rätt till att älska vad som, så länge vi inte skadar våra lagspelare. För det spelar ingen roll hur mycket du trashtalkar hoppningen, jag tänker fortsätta ändå, precis som du tänker fortsätta hur mycket jag än trashtalkar din gren. So just give it a rest & spara oss hatet & bråken. & helt ärligt, för mig spelar det ingen roll att vi tävlar om vem som har flest animoridbyxor eller har flest blågularosetter hängandes på rummet, för mig är det ändå denna typen av ridsport jag vill hålla på med. Det är den jag brinner för.