Bosnien 2015 /caisa

 
 
 
 

mån 29 juni /caisa

Hej kära vänner, ovänner och Ebba. <3 Vet att ni har saknat mig något fruktansvärt under denna långa tid som jag inte har visat mig här, men nu är jag äntligen tillbaka. Vad har jag gjort då? Åkt buss. En massa buss. Veckan har minst sagt varit en resa, på alla sätt och vis. Men det har varit bra, faktiskt. 
 
Efter att ha varit borta en vecka känns det som man har missat allt hemma, när man sedan scrollar igenom facebook inser man att det inte var så mycket att ha egentligen. Såg att grymma Annie & Potts kom trea på SM vilket var roligt att se! Lite ledsen över att jag missade finalen i söndags, menmen.
 
Från en tävling till en annan, hela hästsverige slutade andas, det tog bara slut sådär. Det händer så lätt, men det ska inte hända. Tänk vad lite det är som avgör i alla dessa situationer, den där hårfina detaljen som är det avgörande mellan liv och död. Vi håller på med en extremt svår sport på det sättet, för det går inte att säga att det är säkert, någonsinn. För det är det inte. Det kan hända precis vem som helst som väljer att hålla på med hästar, det kan hända när som, hur snäll hästen än är eller hur mycket säkerhet du har runt om dig. För hästen kan fortfarande snubbla, halka eller något annat som man inte kan göra något åt. 
Läste ett inlägg om detta där presonen valt att vända på det och skriva om hur denna ryttaren, precis som alla andra, gjorde allt för sporten. Hon har valt att ha detta i sitt liv av en anledning och att få göra det till sista stunden, det är något jag med vill kunna säga att jag gjorde. Det betyder inte att jag vill skada mig så pass när jag rider att det ska vara slutet för mig, men jag känner att det är ett sätt jag skulle föredra framför allt annat, att dö för det jag brinner för är ett fint sätt att dö på. För det jag lever för, det som är min vardag och mitt liv. 
 
Vila i frid.